Svaret på frågan Kan man älska kruska är obetingat ja.
Halv tolv signalerar min kropp: Hunger.
Inte vilken hunger som helst utan Kruska- hunger.
Sitter på cykeln på väg från en intervju och inser att det inte är någon idé att svänga in på någon restaurang och ge kroppen vad den behöver. Sallad eller en smörgås duger inte när kroppen ropar på saftig, välkokt, mättande Kruska.
Alltså pinnade jag raskt på till jobbet och började tillredningen: hann inte lägga russinen i blöt utan gjorde en snabbvariant med dinkelflingor och dinkelkli.
Annica som satt mitt emot fick de andras tillrop: så gott det ser ut!
Jo, nog ser rårivna rödbetor på grovt bröd, ruccola och rödlök smaskigt och färgrikt ut. Det är gott och ser gott ut.
Kruskan är mer blygsam. Lingonsylt piggar upp det grå. Men idag hade jag fintfint äppelmos, som var åt det ljusa hållet, som vinklade lite åt grått.... inget vidare snyggt alltså.
Ändå älskar jag och nmin kropp kruskan.
Den är som en go hemmadress, man ogärna använder ens till närmaste butiken eftersom den är så ful. Men oh så skön den är, oh så "hemma" den känns.
Sådan är kruskan för mig: Det är gott (även det inte är vackert), jag blir mätt och jag vet att det är mättnad som räcker hela eftermiddagen. Jag kan lita på kruskan i alla väder.
Kruskan får mig inte att falla för sina yttre egenskaper. Men för sina inre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar