En viktig sak har jag lärt mig; det gäller att lyssna lagom på sin kropp.
Har förstått att tröttheten jag ibland känt har berott på 1) för lite mat=energi. 2) för mycket träning. Ibland en kombination av dem båda.
Rena rama självklarheten för alla som tränat i sitt liv, antar jag. Men för mig en nyupptäckt. Förra veckan sprang jag fem mil. Efter de senaste åtta kilometrarna i lördags har min kropp signalerat: trötthet. Inte ett dugg konstigt. Och jag har lyssnat i tre dagar och låtit kroppen inta soffan, direkt efter middagen. Skönt.
Men idag övervann jag trögheten och rullade ut i morgonsolen.
Tidigare, då jag inte insett trötthetens orsak på riktigt skrämde den mig. Det gör den inte nu och det är en väldig skillnad.
För mig spelar mina inre spöken (rädsla för sjukdom mer än död tror jag) stor roll för min ork och lust i livet. Jag tror på att ta reda på fakta och övervinna sin rädsla.
Ska skaffa mig Barbara Ehrenreichs nya bok, Gilla läget, där hon gör upp med amerikanska industrin kring positivt tänkande i självhjälpsgrupper för cancersjuka bland annat.
Jag som ständigt övar mig på att tänka positivt, när Jante mullrar och självförtroendet sviktar, vill inte tro att vårt tänkande är betydelselöst för vår livslust och förmåga att kämpa mot sjukdom. Jag har på nära håll följt familjemedlemmar med cancer, som efter att ha praktiserat tankarna i Bernie Siegels bok Kärlek, medicin och mirakel, faktiskt mådde bättre, både fysiskt och psykiskt.
Men jag är beredd att lyssna på Barbara Ehrenreichs erfarenheter av positivt tänkande från hennes tid som bröstcancersjuk. Anar att positivt tänkande är mer av industri i Usa än det någonsin blivit här.
Men i min vardag behöver jag tänka positivt och framåt (mot den goda känslan efter löpningen) annars hade andra tankar (vad-spelar-all-dendär-träning för roll. Du ska ändå dö) regerat, och jag hade inte tagit mig ut i morgonsolen som idag.
3 kommentarer:
Om jag förstått Barbara Erenreich rätt, så menar hon att det är viktigt att få gråta och vara arg och ledsen om man till exempel drabbats av cancer. Också dessa känslor fyller en funktion. Och att man inte kna lägga allt på individen och säga, bara du tänker positivt så ordnar det sig, så enkelt är det inte. Ibland är det ju helt andra åtgärder som behövs:)
Inte industri här? Kanske är vår sjukvård bättre att hålla ifrån sig dessa kvackare men inom andra verksamheter är det industri. Jag har varit på ett otal "utbildningsdagar" där vi lärt oss att om vi bara tänker positivt och inte fokuserar på problemen så kommer vi att nå våra mål. Kritik sätter bara igång negativt tänkande och drar ner oss.
Vi lanserade en tjänst som några personer hade uttalat att det var problem med och att den borde justeras. Men usch vad negativa de var - om vi bara tänker postivit så kommer vi att hinna till deadline. Visst hann vi. Men vår största kund hade inte varit på likadan kurser. Så när dessa problem inträffade för dem - och deras verksamhet i stort låg nere vid flera tillfälle så sa de upp kontraktet. Det var svårt att hitta nya kunder som inte tänkte negativt (efter att de läst om problemen) så vi fick säga upp en del pg a arbetsbrist. Så kan det gå när inte alla tänker postivt utan låter sig styras av problem.
De uppsagda? Jo de fick ett paket som bl a innehöll postivt tänkande! Tror jag ska ta och skicka "Gilla läget" till några av dem
Man ska komma ihåg att boken inte handlar om att man ska bli sur och gnällig
Ragnhild du har rätt att mycket i Gilla läget tycks handla om att skulden (till sjukdomen) är individens. Outhärdligt att skuldbelägga någon som är sjuk. Tårar är livsviktiga, oavsett i vilken livssituation man befinner sig. de lättar på trycket.
Till Anonym. Intressant berättelse du berättar. En lärorik historia, om hur farligt det är om en trend blir allenarådande (positivt tänkande). Klart tänkande är kanske nästa trend= en bra blandning av optimistiskt tänkande och realistiskt?
Skicka en kommentar