Läckert att leva

Vaknade med en stark känsla av tacksamhet.
Kikade ut och fann tungt regn och blåst, alltså charmigt göteborgsväder.
Yogade, åt frukost och pussade alla farväl.
Med full regnskydds-mundering cyklade jag senare över kyrkogården där de gula löven tecknade sig snyggt mot den blöta svarta asfalten. Fann mig till min förvåning nynna högt på You raise me up... fast regnet piskade mitt ansikte och blåsten höll på att välta mig.
Vad har hänt?
Vad jag minns har vi inte sjungt sången i kören. Ändå kom den, varifrån?
Har jag gått in i Are-stadiet nu där full lycka råder? Kollar upp citatet jag fastnade för förra sommaren där han lovade en ny livskänsla:
”Den fysiska och psykiska energin har blivit nästan outtömlig, alla trötthets- och olustkänslor har försvunnit, livslusten, optimismen, tankeförmågan, minnet, intuitionen, vilje- och tankekraften har stegrats.”
Plötsligt händer det.
Har det hänt nu?