Löparnerver

Klockan är 21.15 och jag står och gör energikakor efter två dagar på Bok&Bibliotek. Borde jag inte ha badat redan och ligga i sängen? Jo, förmodligen. Framförallt skulle jag ha packat. Men jag vet inte hur jag ska vara klädd imorgon. Åker man i löpardress på löpartåget, eller i vanliga kläder och byter om? Jag vill ju inte göra bort mig. Och vad ska jag äta? Måste kolla i Torbjörns häften efter råd och kanske hitta recept på en dundergröt att börja morgonen med i morgon?
Och vad ska jag äta innan loppet, på plats på Lidingö? Jag börjar ju inte förrän 13.20 och räknar med att vara ute i lersörjan i regnet minst fyra timmar. Och vad ska jag äta efteråt?
Jag frågar Annelie, som sprungit Marathon i Frankrike och som ska åka med imorgon.
Hon skrattar inför alla mina frågor:
- Är det löparnerverna som spökar Pia?
- Ja, det är det nog.
Det känns helt obegripligt att jag ska iväg och springa tre mil imorgon. I regnet. Långt hemifrån. Galet. Tokigt. Hur ska jag orka? Energikakorna får följa med i bältet, men räcker de?
Samtidigt bubblar känslor av ren glädje och spänning. Jag ska ge mig ut på ett äventyr!
Vem vet hur det slutar? Utmaningen skapar livet.
Nu är energikakan i ugnen.Badet väntar och sedan slänger jag ner lite kläder i en väska innan jag kryper ner i bädden.
Imorgon ringer klockan 5.30.
Minns plötsligt en rad i en av Ares böcker att före en fysisk ansträngning ska man äta basiskt. Tar fram en potatis och en morot och skivar ner i ett glas vatten. Det får bli min morgondryck! Då har jag gjort vad jag kan för att det ska gå bra imorgon.