Efter en lååångläsning av tjocka tidningar i sängen var det dags att få igång kroppen.
Matlagning och andra förberedelser inför studentfirande av sonen tar musten även ur en någorlunda vältränad person. Lördagen, dagen efter kalaset gick i vilans tecken.
Söndagen, däremot blev det löpning av. Trots lurigt väder med aggressiva vindar och regn i luften stack jag ut. Nerför backen och ut på grusåttan. Vid Svarttjärn vek jag av milspåret. Grönskande vackert och faktiskt tomt på andra löpare. Kanske för att jag sprang mitt på dagen? Andra varvet på milspåret fick jag känningar i hägra höften och knäet. Tittade på pulsklockan och beslöt följa rådet att ligga på 130 i puls för långsammma pass. När jag gjorde det avtog känningarna och jag fick mig en fin runda på 17,5 kilometer.
Hann knappt duscha innan det var dags för övningar inför kvällens körkonsert.
Solosången från Carina, Anica och Monica gav min själ den stretching musklerna inte fick.
Ståpäls var bara försmaken.
Regn och stormar och vårkyla gör inget. Livet är underbart! Sverige i vårskrud är en ynnest att få uppleva, både i löparspåret och som en i ett sångargäng. Och i övrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar