Tredje dagen utan kaffe. Tack vare att jag sov länge idag har jag kommit över det kritiska klockslaget 9.30 då jag brukar ta min förmiddagskopp. Märker att jag behöver sova mer nu när jag inte dricker kaffe. Som om jag behöver "betala" igen den pigghet kaffet givit mig.
Huvudvärken påminner mig att kroppen inte fått sin drog. Går ut på nätet och letar efter argument, som hjälper mig att stå fast vid mitt beslut.
Hittar en diskussionstråd på nätet där bästa metod för att sluta diskuteras. Sluta tvärt(cold turkey) eller trappa ner?
Själv har jag trappat ner under de höstmånader jag övervägt att sluta. Medvetet valt mindre mängd. Svårast är det i nya sammanhang där kaffe finns hela tiden, typ konferenser. Var på en i Västerås i höstas, där kaffe bjöds vid ankomst, vid lunch och vid fika efter lunch. Jag, som var nervös inför ett föredrag jag skulle hålla, drack, utan att reflektera varje gång det bjöds. Konsekvensen blev att jag blev helt koffeinstinn. Hög, rent ut sagt. Vad händer då?
Jag får ingen kontakt med mig själv. Mitt inre. Mellan den yttre världen och den inre spänns en hård kylig stålvägg upp. Intryck och känslor som skulle mått bra av att bearbetas i det inre, landa där, sprätter bara tillbaka och blir reaktioner. Inte smarta beslut efter inre reflektioner.
Ha, nu fick jag ett argument av mig själv!
Utan koffein – bättre kontakt med mitt inre, klokare jag.
Studier tyder på att det skyddar mot Parkinson, typ 2 diabetes och lever cancer.
Det ska vägas mot att drycken gör mig beroende. Så att jag på min tredje dag har huvudvärk – av kaffebrist.
Letar vidare. Hittar på Sanna Ehdins hemsida en beskrivning av reaktionen vid kaffeintag och den stress det ger: :
"Samtidigt frisätts dopamin som ökar vår uppmärksamhet, tankeförmåga och gör oss mer målinriktade. Kaffe höjer dopaminnivån och många dricker sitt kaffe med motivet: ”annars blir jag inte människa”. Dock tillför inte kaffet någon energi utan lånar från kroppens reserver. Men det vi lånar nu får vi betala igen senare, och det med ränta."
Jag vill leva här och nu.
Inte låna av framtiden.
2 kommentarer:
Har kvar min undring om vad Are anser om betydelsen av belöning och beroende.
För precis som du säger har hans magkänslor i flera avseenden besannats vetenskapligt långt senare.
Har en vag känsla av att vårt belöningssystem har oförtjänt dålig klang. Förknippas mest med missbruk. I själva verket är det ju en överlevnadsdirigent.
Det vore intressant att veta mer om hur ett lagomstimulerat belöningssystem påverkar immunsystemet, till exempel.
Tänk om lite hjälper medan mycket stjälper? Det säger jag inte för att få dig att trilla dit på kaffe.
Det vore bara kul att fundera kring gråzonen en stund.
Löpningen orsakar ju både abstinens och bättre hälsa.
Vad säger Are?
/Undrar Annelie som blir anonym hur jag än gör (illa för imagen)
Kära anonyma Annelie
Vilken spännande fundering. Din kommentar om vårt belöningssystem som en överlevnadsdirigent är så vacker. Och om ett lagomstimulerat belöningssystem påverkar immunförsvaret när verkligen något att fundera över. Jag är övertygad om att det mesta i kroppen hör samman på ett finurligt sätt som vi inte lyckats lista ut eller förstå, än. "För mycket och för lite skämmer allt" sa min mormor, som var en klok kvinna. Hon var en arbetssam person som unnade sig livets goda i måttliga doser.
Tänker spontant att om vi kan stimulera belöningssystemet med goda/nyttiga aktiviteter, där löpning är en sådan, kärlek, beröring och sex andra, så skulle vi få kicken vi är biologiskt skapade att längta efter. Men vi slipper baksidan. Fast å andra sidan ger ju löpuppehåll abstinens, som du påpekar. Fast då kan man tycka att abstinensen har nytta: du ger dig säkert ut på en runda när abstinensen trycker på. Fast ta broddar på då.
Vi får fundera vidare på detta. Om du skaffar dig en googleadress (epost gmail.com) tror jag du slipper vara anonym.
Skicka en kommentar