Koffein kidnappar belöningsystemet

Femte dagen utan kaffe.
Huvudvärk.
Knappast av gårdagens fest då jag var alkohol- och koffeinfri. (Funderar om värken kan bero på att jag behöver nya glasögon för att läsa?)
Letar argument mot kaffe på nätet.
Söker på koffein och belöningsystem.
Hittar en PDF med rubriken Beroenden kidnappar hjärnans belöningssystem
skriven av professor Lars Olsson institutionen för neurovetenskap KI. Låter mumma.
Han skriver att belöningssystemet är en uråldrig livsviktig del av hjärnan som vi har gemensam med andra ryggradsdjur. ”Systemet står i direkt förbindelse med många olika delar av hjärnan, inte minst storhjärnans barkområden, så att njutbara upplevelser leder till varaktiga minnen.”
Han konstaterar att belöningssystemet är till för att belöna oss för sådant som är nödvändigt för vår egen och vår arts överlevnad.
Det är detta system som gör det njutningsfullt att äta, dricka, motionera och ha sex.
Han fortsätter
”Massor av andra, icke livsuppehållande aktiviteter, kan förstås också vara njutningsfulla, åtminstone till en början. Det kan vara alkohol, tobak, tabletter, droger eller spel men också choklad, shopping (shopalkoholics) eller t o m arbete.
Problemet är att detta kan leda till att belöningsystemet ”kidnappas” d v s att förbindelserna mellan nervcellerna, ”synapserna” kopplas om så att den beroende till sist endast kan uppleva belöning d v s njutning när han eller hon ägnar sig åt sitt beroende./.../"
Låter precis som min sorgekänsla inför att avstå från kaffe. Saaaaknar koppen och kicken.
Läser vidare:
"Somliga andra ”beroenden” kan vara väl så starka, men ändå ”snällare” som beroende av koffein (kaffe, te och andra koffeinhaltiga drycker). OM man regelbundet dricker flera koppar kaffe om dagen kan det ändå vara förenat med nog så obehagliga abstinenssymtom att helt avstå under en månad.”
Jodu. Det känner jag allt. Obehagligt är det.
”Beroende sjukdom är alltså en förvärvad, kronisk, strukturell förändring av hjärnans belöningssystem och till belöningssystemet kopplade områden av hjärnbarken där minnen av de upplevelser som orsakade beroendet är lagrade.”
En strukturell förändring! Förstår att denna process får ta tid.
Kanske är lösningen att linda upp alla mina positiva minnestrådar kopplade till kaffe?
Försöker minnas hur jag blev en kaffedrickare. Som tidig hälsokostare var det inte ett självklart val. På mina första arbetsplatser, var kaffepauserna nödvändiga dagliga informationstillfällen för hela arbetsgänget, särskilt på de små lokala tidningarna jag jobbade på. För att bli en i gänget, vilket behövdes som ung och ny på jobbet och orten, var det nödvändigt att göra som de andra. I början smakade kaffet minsann inte gott. Särskilt inte i Åmål, där grafikerna retades med tanterna på kontoret och preparerade kokkaffet med snus. Men jag lärde mig gradvis att bälja i mig drycken (dock utan snustillsats). Vad gör man inte för att bli accepterad? Fast i Nyköping fick jag magsår efter tre månaders ivrigt fikande flera gånger om dagen. De nattliga festerna gjorde sitt till, förstås.
Magonda har fått mig att dra ner konsumtionen tidvis.
På nuvarande jobbet är kaffedyrkan intensiv. Det ska vara espresso, eko och krav och med varm mjölk och är en viktig del i morgonritualen och det gemensamma samtalet.
Dricker jag inget kaffe ställer jag mig utanför. Dissar doften, upplevelsen, snacket om det var bra eller inte.
Jag vill inte vara utanför. Jag vill höra till.
Som tur är är toleransen för individens eget val och lust också stor.
Hoppet lever att jag kan vara en i gänget även med grönt te i koppen.
Tror det.