Blyg surpuppa på väg till Tjej-vasan

Min idol, författaren och löparen Haruki Murakami har dragit sig tillbaka till en ort där ingen kan nå honom. Såhär skriver han på sin hem sida:
In a place far away from anyone or anywhere I drifted off for a moment.
Så skulle jag också vilja göra. Tillfälligt. Min sociala sida har krupit in under en tung sten. Kanske för att jag ska byta skal? Någon har påstått att om en kvinna klipper av sitt långa hår är hon redo för en förvandling.
En förändring är jag i alla fall redo för. Inte bara yttre.
Med mitt nya korta hår signalerar jag: Detta är jag. Inga krussiduller, inga konstgjorda färger eller krystade lockar.
Likadan önskade jag att jag vågade vara även med mina tankar och känslor i mötet med mig själv och andra.
Rak, tydlig, ärlig.
Det är jag inte alltid. Ofta är jag tyst och feg. Rädd att "såra". Eller för att jag inte riktigt vet var jag står.
När jag är "rak,tydlig ärlig" blir det ofta fel. Relationer skadas. Smärtsamt, svidande, långvarigt sårande och svårläkt. Ofta för att den spontana ärligheten är en nivå. Den behöver inte vara sann för att den är spontan och ärlig. Dagshumör, tidigare upplevelser kan styra.
Hårklippningen in till min egen naturliga färg var ett steg.
Nu vill jag hitta samma naturliga ton inne i mig själv.
Då tror jag inte på saxen som verktyg.
Snarare smygande försiktigt meditationens väg.
Räcker det med en dos om dagen, tro? Eller ska jag avsätta flera dagar i rad för en djupdykning?
Får fundera under Tjej-vasan. Tåget går norrut ikväll. Surmulen, enstörig packar jag väskan. Utmaningar är väl alltid bra? Eller?
Är det symboliskt att jag åker med en annan kvinnas identitet? På grund av hennes knäskada erbjöds jag en plats. Då var det mitt spontana, positiva jag som sa ja. Nu är det försiktiga, räddhågsna surpuppan som regerar. Får se hur hon klarar sig i skogskampen med 8 000 skidande "tjejer".