Kramade förkylda damer på kalas häromdagen.
Borde kanske inte gjort det. Borde vänt bort när kramarna erbjöds, tagit antibakteriell kräm och suttit på avstånd under kvällen?
Nu är halsen skrovlig. Huvudet tungt. Näsan droppande. Kroppen trött.
Känns gnällvisan igen?
Jag är en svag typ.
Trots alla mina åtgärder. Och jag tycker om att kramas.
Och just för att jag är en som förkylningar gillar är jag förtjust nästintill besatthet i allt som håller oss friska. Kan Jang, vitlök, gurkmeja - you name it. Jag prövar allt.
För tillfället tror jag vilan är det jag behöver i störst dos.
Våren tar musten ur oss.
Tog en tupplur i solstolen på altanen efter lunchkruskan.
Hörde det vilsamma droppandet från snön som smalt i solskenet.
Skatorna som tjafsade.
Vårligt brum från snöröjarna.
Tänkte att en sak är bra, detta år jämfört med andra vårar. Förkylningen är i alla fall mild (ta i trä). Ingen feber.
Och kanske lär jag mig en sak nu: Stress är en farlig faktor.
Övar mig i tillit till att tiden räcker till.
Tiden räcker för allt jag vill göra och uppleva och alla kramar livet har i beredskap till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar