Är ibland alldeles för ängslig och upptagen av vad jag tror att andra tycker om mig och mina (knäppa och asketiska) projekt.
Då är det skönt att vara med personer som Marie, Anna och Annica.
Dem beundrar jag. De är rakryggade och vågar stå för vad de tycker, utan räddhågsna sidglimtar.
Marie, som knappt sovit på natten kom ändå till Mats Lernebys releaseparty (nya skivan Hjärtformad låda). Hon gillade hans låtar och hans innerlighet.
Jag tycker det är härligt med folk som gör det de brinner för, som vågar, sa hon lugnt.
Inte heller tycker hon att jag är tråkig för att jag lever ett enkelt (nyktert) Are-liv. Man ska väl göra det man tycker man mår bra av, säger hon. Sådan är hon: Kärleksfullt tolerant, alltså icke dömande därför beundrar jag henne.
Anna brukar komma med oneliners som jag fastnar för. Nyss när vi talade om ifall individuella (små) handlingar har någon betydelse (att välja vegetariskt av klimatskäl+välja tåg före flyg även om det är dyrare o s v), så sa hon: Det finns inga små människor. Vi står alla i universums mitt.
Det tyckte jag var vackert. Och bekräftade min tanke. Jag vill inte vänta tills makthavarna gynnar oss som köper och äter vego, eko och rättvisemärkt. Utan tror att mina handlingar, som individ har betydelse i det stora hela. För att vända utvecklingen så att säga.
Och så Annica. Som brinner för ungdomar, nu i sitt röstprojekt, där hon intervjuar unga om livet och framtiden och inte minst - synen på invandring och flyktingar. Lika mycket om hon gläds över unga röster som berättar om sina humanitära projekt för fattiga i Afrika, förtvivlar hon över de som är fördömande inför det ”främmande”. Hon står upp för det hon tror på: Att vi ska förbli ett öppet, tolerant, demokratiskt land som omfamnar ”det främmande”.
Små beslut hos tre olika personer kan tyckas, sett med ögon på hela vårt stora jordklot.
Men för mig är det ur dessa ”små” beslut om att vara humanist som den värld jag vill leva i blir till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar