I fredags gjorde jag som min PT sagt och tog en intervallrunda på 8:an. Gick ut sakta och fint, värmde upp tio minuter innan jag satte fart med intervallerna. På hans förslag blev det 20 sekunder då jag gav (nästan) allt vad jag orkade.
Hade tagit med mig min yogatimer för att veta hur långt 20 sekunder är.
Första intervallen blev i en uppförsbacke, strax efter en 35-årig kille som var på samma uppdrag som jag; intervallträning.
Puh, 20 sekunder är långt. Vila en stund, för att hämta andan, låta pulsen gå ner. Så på igen.
20 sådana ryck tyckte PT:n. Icke tyckte jag och min kropp.
Det blev elva.
Och ett alldeles nytt rekord på 8:an, 44 minuter och 30 sekunder.
Obegripligt och fantastiskt på en gång, med tanke på hur butter och dyster jag var innan.
Behöver jag säga hur glad jag var när jag kom hem igen? Från tankarnas fixering vid intellektuella prestationer till kroppens njutning över frisk luft och rörelse. Enkelhet!
Sprudlande glad var jag, mest för att jag överraskat mig själv. Ha inga förutfattade meningar om dig själv. Ompröva, testa och lyssna på andras förslag. Du kan upptäcka nya sidor av dig själv. Som jag med träningen. Visserligen har jag alltid gillat att röra på mig, vandra långt, cykla, dansa, men att medvetet tänja mina gränser, som med träningen nu är något nytt.
Det är spännande att beträda en ny arena: Tänk att jag utöver mina andra identiteter kan lägga till en: löparens. För nu har jag prövat intervallträning. Ett för mig märkvärdigt steg mot nya nivåer. Hoppas jag i alla fall.
Idag, söndag blev det en längre tur 14 kilometer i lugnt fint tempo. Inga intervaller i de dryga uppförsbackarna vid Stora Delsjön precis.
Hemma väntade dusch, kruska och vila, innan kvällens gospelkonsert.
Utgår från att avspänningen efter löpningen ger rösten det magstöd som behövs.
Celebrate!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar