Att springa är stundtals som att ha värkar. Det gör ont men har ett syfte: Att komma i mål.
Märkte det idag, när jag sprang två varv på åttan. Andra varvet gjorde inte mer ont än första. Var egentligen inge jobbigare. Men vissa partier var jobbigare. Hemskt jobbiga. Men idag var humöret med mig. Stanna fanns inte. Annat än när jag drack någon av mina fyra bältesflaskor tre vatten och en nyponsoppa.
Men i vissa uppförsbackar och även vissa raksträckor var det tungt. Då fick jag tunnelseende. Såg bara nästa stolpe, nästa sten. Talade snällt till mig. Spring dit, sen får du stanna. Så upptäckte jag att jag redan var förbi och då behövde jag inte stanna mer utan fortsatte.
Just det där tunnelseendet minns jag från värkarbetet. Stör mig inte. Prata inte med mig.
Jag arbetar. Här finns ingen energi till mer än just detta, ett steg i taget, ett steg framför det andra.
Imål var jag otroligt lycklig hela eftermiddagen. 16 kilometer. Wow.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar