Utsikt från skrivbordet på min sommarö. En lyxtillvaro jag inte tar för given.
Hur håller du dig så smal? frågar vännen när vi kramats. Vi har inte setts på ett år och han ser kanske förändringen tydligare än dem jag lever med.
- Are-maten, svarar jag. Och löpningen såklart.
För mig som var mycket sjuk i barndomen (förkylningar avlöstes med halsflusser, sharlakansfeber, körtelfeber och så halsfluss igen) är hälsan inget självklart. Jag vet att jag måste jobba för den och lyssna på min kropp. Inte heller tar jag känslan av att vara stark och pigg för självklar eftersom motsatsen är mer välkänd.
Därför har jag hela livet försökt finna ut vad som gör att jag kan förbli frisk.
Nu har viktminskningen kommit på köpet.
Med rejäl frukost, kruska till lunch och råkost till middag håller jag mig mätt. Suget efter sött har helt försvunnit. När jag någon gång smakar på en chokladbit eller en kaka växer smaken i munnen. Den känns onaturlig, artificiell för att den är det såklart. Föredrar egentligen frukters friska sötma.
En annan vinst utöver slankheten är att magen fungerar alldeles utmärkt. Jag slipper dagar då jag känner mig däven, trött och eländig på grund av stopp. Det är som att livslusten kan fara fritt fram i kroppen, när den inte tyngs, utan har raskt flöde genom systemet.
Om jag nu vill förbli frisk, pigg och smal (cirka sju kilo lättare) är då Are-kosten resten av livet lösningen? Enda lösningen?
Jag tar inte hälsan för given, vet att jag måste jobba för den. Men är jag beredd ta det steget?
Det är bara några dagar kvar att mitt ettårsprojekt.
Ett beslut måste fattas.
Och att fatta beslut är bland det svåraste jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar