Läser min idol Petra Månströms blogg om Lidingöloppet. Hon gjorde en fantastisk tid på 2.43, trots att hon stukade foten. Men hon kämpade och led, lät det på beskrivningen. Visst kämpade jag, men led gjorde jag inte. I motsats till träningen ibland, då jag inte får riktigt luft, gick andningen fint. När jag kände att luften tröt saktade jag ner tempot så att andningen hängde med.
Innan jag blev stum i kroppen (eller vimsig i hjärnan) tog jag något att äta eller dricka. Sprang i fin lunk hela vägen. Jag gick i Aborrbacken och Karins backe den sista milen, annars rullade det på bra.
Så frågan är: Kunde jag sprungit snabbare? Kanske knaprat åtminstone fem minuter?
Möjligen.
Är fortfarande i en lycklig bubbla, där det på tredje dagen efteråt känns overkligt och härligt att jag faktiskt klarat av tuffa Lidingö-loppet och tyckte det var roligt. Skogsturer är min grej. Underligt nog är min höftsmärta helt borta nu. Kanske för att jag bara sprang, utan att tänka på hur jag satte ner fötterna. Jag litade på att kroppen vet bäst.
Tänk om jag kan ha samma inställning en vardag i livet. Släppa oron och behovet av kontroll, lita på att livet självt vet bäst. Bara löpa på, avspänt, med andningen djup och syregivande, tankarna här och nu, blicken klar och riktad framåt.
Kanske med något liknande Petras mantra: "Stark, snabb och snygg".
Asch, jag är inte hon. Jag håller mig till mitt mantra även i fortsättningen. Det har ju fungerat bra hittills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar