I kroppens muskelminne

- Spring med rak överkropp. Då får ni stilpoäng, skojade tränaren Emma när vi löptränade hos Solvikingarna igår kväll. Förutom stilpoäng sätter sig hållningen i kroppens muskelminne. Om man tränar på att springa "snyggt" vid intervallpass eller under träningen överhuvudtaget är det lättare att springa rätt när man blir trött också. Vinsten är inte bara att det ser bra ut, utan också att den som springer med rak hållning får in mer syre, än den som säckar ihop och springer som en fällkniv i uppförsbackarna. Blir lika förvånad varje gång när jag kommer tillbaka efter ett pass. Innan passet är jag trött efter en arbetsdag och tycker att jag är värd en kväll i soffan framför teven. Men min personlige tränare (och make) uppmuntrar mig alltid: Klart du ska träna. Först. Sedan kan jag vila, säger han. Lydig som jag är gör jag så. När jag springer iväg med korta steg på kontors-stela-ben mot Skatås njuter jag av naturen. Igår en fuktig kväll, med syremättad luft och grön, grön skog med svampdoft. Lyckan över att kroppen är stark och springvillig fyller hela mig med glädje och tacksamhet. Efter intervallpasset med tre intervaller på en minut, två minuter och tre minuter känns det ljuvligt att gå in i duschen innan en linssoppa och sallad. Som dessert blev det fyra pannkakor ur högen som pt:n gräddat medan jag var borta. Nöjd och belåten slängde jag mig därefter i soffan för en timma med Vetenskapens värld. En perfekt kväll. Vaknade lätt och lycklig.

Jag vann!

Hade tänkt mig en vanlig träningsrunda med Solvikingarna. Istället hamnade jag mitt i Klubbmästerskapet. Kom lite sent, men fick ändå en nummerlapp av en hjälpsam klubbarrangör. De snabba tuffingarna drog snabbt iväg längs milspåret, men jag lade mig i lugnt tempo i starten tillsammans med min tränare Lena "Doris" Larsson. Löpningen gick fint, snart var jag ensam i spåret, men försökte hålla ett tempo, högre än mitt vanliga träningstempo. Blev glad över att komma i mål på toppentiden (för mig) 57.04 minuter. Det innebar att jag vann klassen K55. Kul.

Boken född

Omslaget till boken är klart. Formgivaren är Tina Selander. Baksidestexten lyder: En nittonårig journalistvolontär har just fått diagnosen reumatism. Hon lever som om sjukdomen inte fanns. Mötet med en äldre kvinnlig konstnär förändrar allt. Handen som kvinnan sträcker fram för att hälsa är krokig och förvärkt. som i blixtbelysning ser den unga kvinnan sin framtid. "Bli vegetarian, uppmanar konstnären. Själv orkar jag inte ändra min mat, men du har en chans.Läs böcker av Are Waerland. Låt maten vara din medicin. Då kan du slippa mitt öde." Konstnärens råd blir början till ett livslångt äventyr. Strävan efter hälsa för henne till perioder av fasta, vandringar i Himalayas berg, till terapisoffan och zonterapeuten. Berättelsen landar där den började - hos Are Waerland. Som hustru, trött trebarnsmor och egenföretagare läser hon hans böcker med nya ögon och inleder en tid av helt vegetarisk kost, löpträning, sova-ute-perioder, yoga och meditation. I jakten på den fulländade hälsan förbättras allt - hälsan, arbetslusten, livsglädjen och relationen till nära och kära. ------------ Utöver berättelsen innehåller boken 108 frågor om hälsa vi ställer oss själva. Är det nyttigt att dricka kaffe? Vilken är bästa metoden att gå ner i vikt? Varför är det så viktigt att kunna slappna av? (och 105 frågor till) Sveriges främsta experter svarar.

Värkande ben botas med yoga

Vaknar 02.00 med värkande ben. Vad gör man med sådana problem mitt i natten? Tar en tablett? Inte jag inte. Förstod att det måste bero på att jag inte stretchade efter tvåmilalöpningen på asfalt till och från Amundön. Trodde cyklingen hem skulle räcka, men icke. Plockade upp min yogamatta ur min farfars mors gamla träkista, där jag förvarar min yogagrejer. Pallade upp med hopvikta filtar att placera baken på och lade mig i Viparata karani, alltså med baken in mot väggen och fötterna upp i taket. Kolla in videon för att se hur du ska göra. Med fötterna sträckta upp på väggen och baken på filtarna försökte jag slappna av, då denna ställning utlovas vara perfekt för sömnlösa, eftersom den slappnar av nervsystemet. Efter tio minuter med lugn andning kände jag att smärtan var borta och rullade ur ställningen och kröp in i sängen igen. Somnade som en stock, eftersom värken var helt försvunnen. --------- Kom till Bok och Bibliotek Jakten på den fulländade hälsan lördag 24 september kl. 15:00 - 15:20 Vill du bli frisk, lycklig och kreativ? Självklart, tänkte Pia Vingros och nappade på svenske hälsoprofeten Are Waerlands råd om hur livet ska levas. I sin bok Jakten på den fulländade hälsan berättar hon om sitt äventyrliga sökande in i hälsans hemligheter, kärlekens mysterier och meningen med livet. Medverkande: Pia Vingros Plats: Hälsa och livsstil, Scenen, F-hallen Arrangör: Beijbom Books Typ: Scenprogram Kod: Sc00575 Ingår i entrébiljetten.

Tvåmila löpning till Amundön

Nu är löpträningen till Göteborgs Marathon i full gång för mig. Snabblöpning med Lena "Doris" Larsson med Solvikingarna i torsdags. Vi som vill springa sakta ställde upp oss för en runda med 6 minuter per kilometer, men den lilla gruppen på fem hängde på henne så bra att det blev 5.45 tempo istället. Plus backträning. Inspirerande.
Hela veckan har jag laddat mentalt för helgens långlöpning. Enligt schemat skulle det vara tre mil, men eftersom jag bestämde mig för att pröva själva Marathon-banan tyckte jag det räckte med två mils löpning efter en mila-cyklingen till startplatsen vid Slottskogsvallen.
Låste fast cykeln och sprang iväg. Motvinden var något påfrestande, men muntrade upp mig med att tillbakavägen skulle bli lättare.En tjej på rullskidor svischade förbi mig mot Amundön. Många cyklister, men de enda löpare jag såg var de som sprang emot mig. Kanske fler som tränade inför den 8 oktober? Sprang utan att dricka eller äta något på utvägen, eftersom det kändes okey. Sista kilometern innan vändningen var kroppen trög.
Åt en halv energybar och drack en av mina små bältesflaskor med vatte. Energybars kräver mycket vatten. Började frysa så jag startade motorn igen för tillbakafärden. Benen stumma till en början, men vägen, som gick nära vattnet vid Askimsviken och Hovås var vacker, vilket distraherade mig. I ett nerförslut började jag fantisera om att springa tre mil trots allt. Springa i mål och vända. Men ju närmare startplatsen jag kom, tyckte jag det räckte med tvåmilaturen. Stannade vid 15 kilometer och åt upp resten av baren tillsammans med det sista vattnet.
Slog definitivt ur idén att springa tre mil de sista kilometrarna innan Slottskogen. Såg lycklig min vita cykel på avstånd.
Lubbade vidare förbi i lugnt tempo för att inte göra ett drastiskt stopp.
Härligt att äga morötter och persika och dricka mer vatten innan milafärden hem igen. Är det verkligen möjligt att springa två mil till?
Tre mil sprang jag förra hösten på Lidingöloppet, men Fyra mil?

Polkagrisrandig inombords

Vaknar med stela ben efter min löpning med fivefingers.
– Jag tror inte på att springa med sådana, säger en vän.
– Inspirerande. Jag ska också börja, säger en annan.
Två hållningar. Två åsikter.
Likadant är det när det gäller träning.
- Du borde ha sprungit ännu längre redan för att klara ett Marathon, säger en.
– Att du orkar, stönar en annan.
Mitt emellan står jag, som gör så gott jag kan.
Yukiko Duke, som växt upp med en japansk mamma och en svensk pappa, berättar i Sommarprogrammet (som jag lyssnar på i Podversion när jag cyklar till jobbet)att hon under sin uppväxt lärde sig:
Det finns alltid två sätt att se på saker. Ett präglat av japansk kultur, ett av svensk.
Hon är polkagrisrandig i själen.
Jag med.
Vit och röd.
Yin och yang.
Förr skämdes jag över båda sidorna som finns i mig, ville hellre vara tydlig, rak och bestämt hålla på en sak i vått och torrt, som några vänner.
Numer gillar jag min förmåga att se båda sidor, att ha dem gungande i mig.
Med två åror kommer man lättare fram till havs.
Och med två fötter, vare sig det är i fivefingers eller vanliga skor också.
Kolla denna film av Christopher McDougall ( som skrev Born to run) och bli inspirerad att springa barfota.

Vad har du på fötterna?

Vad du har på fötterna påverkar dig. Och din närvaro.
Jämför hur det är att gå i högklackat med att gå i sandaler. Eller byt ut stövlarna mot barfotavandring i gräset. Du blir personlighetsförändrad.
I lördags sprang jag på asfalt med mina vanliga löpardojor. Det blev de sexton kilometer jag borde ha avverkat för länge sedan om jag ska följa Marathon-schemat jag tränar efter. Slogs av att jag slänger ner fötterna med en klumpig dun, särskilt i slutet när jag blivit trött. Men ajg blev nöjd över tiden, 1 timma och trettiofem minuter i lugnt tempo.
Igår tog jag en skogsrunda i mina fivefingers för att jag kände för det. Med fivefingers lockar inte de vanliga grus eller asfaltvägarna, utan det är skogsstigen som viskar åt mig:
Kom, trampa in här.
Så då gör jag det. Jag tar småvägar, smala skogsstigar nötta av djurklövar, där grenarna lekfullt viftar mig i ansiktet när jag springer fram. Fötternas ivriga anpassning till underlaget av rötter, stenar och kottar tvingar hela kroppen att lystra. Känner hur jag tydligare än annars använder mina höfter när jag springer. Hur de liksom breder ut sig och sjunker ner, hur jag jordas, förankras i underlaget. Landar.
Barfotasteget är tyst. Så tyst att jag överraskar svampplockare, där jag kommer svischande förbi dem. Känner mig som en indian på upptäcksfärd. Farten är inte så viktig, inte heller sträckan.
Kicken är känslan av att vara sannare, närmare naturen och mig själv.
Tänker inte sluta med vanliga löpardojor.
Njuter bara intensivt av omväxlingen barfotalöpningen ger.