Tyckte inte jag fick ljud i pipan under första delen av körövningen igår.
Inte som de andra 250 sångarna i alla fall.
Ändå var musiken härlig, medryckande gospel.
Det började lossna när körledaren uppmanade oss att sjunga bredare, bräkigare, som "arga häxor". Hon visade genom att göra munnen bred och vräkte ur sig en bred vajling, så att hon lät nästan som Tabitia i Klara och Mia. Då hittade jag luften och tonen.
Mindes i den glädjen en intervju med Birgit Nilsson. Hon sa att alla kan sjunga.
Det handlar bara om att kunna andas.
"Bara att kunna andas".
Låter enkelt. Låter självklart. Det ska jag nog kunna.
Hennes ord gav mig power. Jag tog i som en arg häxa, istället för att försöka sjunga vackert. De andra gjorde likadant. Å då blev det mindre dansbandskäckt och väldigt mycket mer power i salen.
Starkt, innerligt på en gång, så att jag rös av välbehag.
Satt bredvid Carina, sopran som jag. Utöver det inga liknelser. Hon har en stark, klar vackert tonsäkerhet, som jag avundas. För några år sedan var hon bra, då tog hon sånglektioner, då var hennes röst, vacker. Det handlar om ett instrument, som behöver stämmas, sa hon.
Det handlar om mer än att andas så klart.
Fast det är där jag befinner mig. På nivån, där jag försöker upptäcka nya sidor av min andning. Med ett arg häxleende över läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar