Håller du hårt i tiden, den sanna tiden, blir det som med sand. Den rinner ut mellan fingrarna. Borta.
Inspirerad av några rader i en intervju i Göteborgs-Posten idag försöker jag tänka nytt om tiden.
Läser om Monica som snart är präst:
"I Afrika säger man att tiden kommer till en, i Europa lever vi som om tiden rinner ur våra händer. Vi jagar den."
Med 19 års erfarenhet av att leva med barn träffar hennes ord mig. Nu när yngsta är 13 år är tidstrycket lättare. Men än har inte mina automatiserade tankar förstått det.
Tänker hela tiden: Bråttom!
Trots att jag inte behöver jaga på jämt.
Övar mig idag på att se tiden komma till mig.
Ändå vill jag prova min nya pulsklocka (Julklapp) på skidturen.
Kan man stänga av tiden och bara se hjärta och puls?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar