Idag var det jag som drog upp solen.
Åtminstone kändes det så när jag skidade varv efter varv på Härlanda tjärn. Först var det bara grått morgonljus i den -10 gradiga kylan. Andra varvet kikade solen försiktigt upp över grantopparna. För varje varv blev hon mer kaxigt generös. Till en början nådde solskenet bara ett uns av banan. Men efter bara tre varv tog hon över mer och mer och bjöd översvallande på både värme och ljus, som en belöning till mig som ensam tog mig runt i spåret.
Var tvungen att testa mitt nya skidkit. Slog till när jag gled in i Stadiumbutik i centrala Stockholm igår i väntan på att tåget skulle gå söderut. Butikens Sebastian hjälpte mig att få ihop paketet, med montering och allt innan tåget skulle gå hemåt igen.
Efter mina rundor på morgonen inser jag att jag behöver lära mig både att valla och rätt skidteknik- om jag ska klara Tjejvasan. Det låter kanske lätt som en plätt att köra tre mil. Åtminstone jämfört med ”riktiga” Vasaloppets NIO. Men, jag lovar, för mig är det inte så enkelt.
Har bestämt mig för att köra eget litet träningsläger de två veckorna som återstår. I förrgår hade jag ingen aning om att jag skulle köra någon Tjejvasa. Trots att jag fått frågan hade jag sagt nej, eftersom ingen utrustning för min längd och vikt gick att uppbringa i stan.
Inte kan man åka på trälaggar från 76?
Nu när jag fått tag i ett nytt kit gäller bara en sak: Träning. Både fysisk och mental. Måste mota min envetna Jantetjej i örat som viskar: Ha, ha vem tror du att du är? Inte kan du skida tre mil !
Jag ska visa henne. Med avspändhet och kärlek till livet och lusten att röra sig utomhus ska jag ta ett skidtag i taget. Så får vi se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar