Konsten att vara människa och Tjejvasan

Våndas över mitt beslut att åka Tjejvasan. Hur ska det gå? Hur ska jag klara detta?
Tre mil i Dalarnaskogarna?
En förkylning retas i kroppen. Har inte bestämt sig för att ta över, göra den stora grejen med feber, snuva och rubbet. Finns bara där och dämpar mig. Minskar orken, lusten, tilliten.
Minns barndomens berg-å-dalbana mellan roliga aktiviteter, klättring, skidåkning, springa i bergen, dans och så långa perioder av halsonda, feber, sängliggande.
Rädd för den där känslan av att orken tar helt slut.
Provade trots ynkkänslan i kroppen mitt nya skidkit. Körde åtta kilometer. De nya laggarna svischade fram. I nerförsbackarna kändes det gott att ha åratals av yogabalans-övningar i kroppen. I backen ner bredvid Brudarebacken gick det för fort. Då la jag mig som ett barn i snödrivan. So what. Stopp fick jag. Resten gick bättre, kunde dämpa farten med plogning.
Åtta kilometer på en timma. Hur många timmar ska då inte tre mil i okänd terräng ta? Fyra fem?
Perspektiv på mitt självupptagna ynkande fick jag hemma i soffan. Dokumentären Konsten att vara människa gick på teve. Läckert klippt mellan olika människoliv, som en pulsåder mitt i allt familjen där kvinnan varit utbränd och mannen nu fått diagnosen cancer. Två små flickor. Filmen slutar med hans död.
Inser i efterfrossan från träningen: Strax kan jordelivet vara över. Hur ska vi leva? För min egen del: Klart jag vill ha roligt under tiden. Klart jag ska ta mig an utmaningar. Göra det jag vill, trots rädsla. Hörde en norsk pristagare från förra året snacka om att hon skulle "gå" Tjejvasan även i år. Gå tilltalar mig. Låter mer överkomligt än att "köra" eller "göra".
Gå en dalatur. Det är vad jag ska göra. Tiden spelar mindre roll, upplevelsen är målet.
Det blir min en egen slutsats i den ständigt pågående kursen:
Konsten att vara människa.
Upplevelsen är målet.