Kollar in tanter med grått hår, alltså ofärgat hår.
Det en hobby sedan jag själv klippte mig till min naturliga färg: cendregrått, (förmodligen världens fulaste färg) den 28 december 2009.
Jag var inspirerad av alla kaxiga gråhåriga damer jag såg i Aten när jag bodde där två veckor i höstas. De var så helt rätt i sitt ofärgade hår, tyckte jag. Stolta i sin ålder. Den naturliga färgen på håret gick snyggt med deras erfarenhetslinjer i ansiktet. Dit ville jag också nå. Alltså till ett accepterande.
Hemma hittade jag en veckotidning där omslagsmodellen stod med midjelångt hår: Ljust grått.
En bekräftelse: Jag vill vara stolt och i min ålder.
Inte i midjelångt hår kanske; Men till ett accepterande av den egna naturliga färgen.
Nu när jag ser mig runt i marsljusets avslöjande skärpa undrar jag:
Är det självklart snyggt med grått hår?
Knappast.
En del gråhåriga tanter ser tuffa och självständiga ut. Andra så uppgivet sorgesamma ut att man vill rusa in och köpa en tub färg direkt. Jag vill tillhöra de kaxiga såklart.
De som åldras som ett träd.
Jag förstår att allt inte hänger på håret.
Det är hela människans uttryck,klädstil, tankarna och känslorna hon sänder ut.
Den som är nöjd med livet och sig själv blir attraktiv.
Grått eller färgat hår avgör inte.
Men om jag ska vara nöjd med mig själv är det naturligt som gäller.
Just i denna fas av mitt utforskande i alla fall.
Så jag spanar vidare på tanter med grått hår.
Och borstar mitt eget, som är på utväxt, helt enligt Ares råd med en naturborste varje morgon.
Tittar mig i spegeln och övar mig på att säga snälla saker till mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar