Efter tre dagar i rad på två olika vetenskapliga konferenser har jag inga ord kvar. Att fånga andras ord på utländskt språk, snabbt och noga, har gjort mig tyst. Inspirerande, fascinerande, särskilt forskningen om hur viktigt det är att få rätt tarmflora de första två åren, för att slippa allergi. Men nu är hjärnan full. Inte ett ord till får plats. Behöver ägna dagar, kanske veckor åt att sortera mina nya lärdomar och få ut kunskapen i prydligt förpackade paket, läs artiklar.
Tystad har jag blivit, ändå är allt det jag lärt mig intressant, givande och utvecklande, särskilt som vi på kvällarna också diskuterade andlighet. Vår gemensamma längtan efter att ha en idé om alltings mening.
Tänker på detta när vännen Marias nya familj kommer för att låna en flickcykel. Det är tre flyktingflickor från Burundi som ska lära sig cykla. I Burundis huvudstad är det livsfarligt att cykla på grund av trafik och att där saknas cykelbanor och trottoarer.
Här är det frihet att kunna cykla och något de såklart vill kunna.
Min yngsta dotter går med för att bli cykelcoach åt en 16-årig långbent skönhet, helt klädd i vårligt vitt. Har hört en del om vad dessa nu föräldralösa syskon varit med om. Fruktansvärda upplevelser, som knappt går att föreställa sig när man ser dem skrattande pröva cyklingens konst. Upplevelser som tvingade dem att fly från sitt hemland och söka fristad här. Hur många dagar har de varit i tystnad, för att sortera sina skräckfyllda upplevelser då de förlorade sina föräldrar och resten av släkten? Kommer de någonsin att få ordning på de erfarenheterna?
Inte räcker cykling i en lugn svensk skog för att lappa ihop vad de varit med om.
Men det är kanske en ny färdighet som kan ge dem hopp om ett bättre liv?
Glad över att min 13-åring fick chansen att hjälpa en av dem att hålla balansen en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar