Igår fick jag en motgång så att jag teg.
Citerade zenhabits på bloggen på morgonen om hur man ska lära sig att se motgångar som lärdomar, för att utvecklas till en harmonisk människa.
Ha, ha.
Strax efter fick jag ett mail och en telefonsamtal, som dämpade min käckhet.
Motgångar är inget kul.
De bara svider hål i självkänslan. Ett stort svavelpysande hål.
Och inte har man en aning om när den goda effekten dyker upp. Kanske aldrig.
Fick stöd och tröst av både arbetskamrater och familjen:
Du är bra ändå.
Men inte är jag den där mogna balanserade människan jag önskar, som kan ta motgång som en lärdom.
Än.
Vad det handlar om?
Det berättar jag (kanske)när jag löst problemet. Och insett vad jag ska lära mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar