Vad ska jag lära mig av motgångarna?

Ny motgång.
Jag har många som heter Maria i mitt liv. En förklaring kan vara att det är ett av Sveriges vanligaste kvinnonamn.
En av dem (inte min springarkompis-Maria) ringde och ville träffa mig och diskutera namnbyte: Hur går det till!
Visst, sa jag, glad över hennes intresse att följa mitt exempel: att byta efternamn.
Sa alltså ja, fast jag redan då visste att min tid var knapp närmsta veckorna. Vi tar en frukost 7.30 föreslog jag. Så tidigt, invände hon. Okey, gav jag med mig, eftersom det alltid är kul att ses. Vi tar 9.30.
Hungrig uthärdade jag till 9.30 innan jag äntligen beställde Bisquits underbara frukost. Satte mig i solen på Sprängkullsgatan och väntade. Väntade. Ringde. Inget svar. Väntade.
Hon kom aldrig.
Vad ska jag lära av denna nya motgång?
Funderade på det när jag satt i solen och försökte vara här och nu och njuta, trots att jag egentligen inte alls velat äta frukost ute denna dag, utan hellre tagit den hemma för flera timmar sedan.
Insåg det ganska snabbt:
Problemet berodde på samma hållning som ledde till den första motgången.
Jag lyssnade inte på mig själv.

Senare fick jag reda på att Maria var sjuk och hade somnat om när klockan ringde.
Jag som trodde hon blivit överfallen på promenad med sin hund i skogarna, eller påkörd eller nåt.
Nästa gång ska jag lyssna på magkänslan och säga att jag vill tänka på saken.
Har inte lust med fler motgångar just nu.
Även de är pyttesmå i ett världsperspektiv och nyttiga i zenhabits-perspektiv.