Njöt av den blåa natthimlen när jag cyklade hem efter rolig rockig dans på 50-årskalas. Masthuggskyrkan tronade röd och massiv mot den mörka himlen där några enstaka stjärnor visade mig vägen. I den ljumma sommarnatten doftade det sött av blommande lind. Jag njöt av att ha ben i behåll som kan ta mig hem även om turen är på dryga milen.
Klockan hade passerat midnatt med god marginal och jag blev förvånad över att Göteborg var så tomt på människor. Det kändes som rena rama småstaden.
På flera sträckor i Allén var det mörkt då lamporna inte fungerade. I mörkret kändes frånvaron av nattflanörer plötsligt kuslig.
Min cykelenergi fick påfyllning av rädsla.
Inte är sannolikheten så stor att någon ger sig på en ensam cyklist, försökte jag lugna mig. Men ju närmare hemmet jag kom, desto färre lampor blev det och varken bilister, andra cyklister eller flanörer syntes samtidigt som den skogens mörker tycktes närmare. Vem kunde inte gömma sig bland alla bladen?
Vet att min granne Eva glatt kan cykla genvägen i skogen och dessutom hoppa i och ta ett dopp i sjön om hon har lust. Rädsla för överfall finns inte i hennes tankar. Bara hennes glädje över att njuta över en cykeltur en varm sommarkväll och lusten att svalka sig med ett dopp innan det är dags att krypa ner hemma i sängen.
Så skulle jag också vilja känna.
Men jag gör det inte.
Fantasin galopperar lätt och rädslan väcks. Retar mig på att jag ska behöva vara rädd när jag cyklar hem i natten. (eller för den delen springer i skogen tidiga mornar eller kvällar i vintermörkret)
Jag vill ha min energi till att ta backarna upp på berget i rasande god fart, inte känna att de dräneras av rädsla.
Har jag mer än två val?
1) Fylla på min känsla av tillit?
2) Undvika att cykla ensam om natten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar