Annica berättade att hon och Gunnar skulle till Avenyn och lyssna på musik. Sedan skulle de till Lousiana. Jag blev omedelbart avundsjuk.
- Tänk att ha en man som är intresserad av kultur, precis som du, sa jag. Vad avundsjuk jag blir.
När jag såg hennes förvånade min, tillade jag: Men du tar det väl så för givet att du inte ens uppskattar det, .
- Du har nog rätt, sa hon, det som man har värderar man inte riktigt.
Berättar om min avund för Nicke och säger:
- Vi talar sällan nåt kulturellt tillsammans. Det vi samtalar om hemma är vår träning, vår maxpuls och ömmande muskler….
- Då pratar ni väl om något som intresserar er båda, svarade han lugnt.
På pricken, slog det mig. Jag tröttnar aldrig på samtal om vad vi kan göra för att må bra, som att äta rätt, träna och hur vi kan tänka.
Alltså är jag drabbad av detsamma som Annica:
Jag tar våra samtal om det som intresserar oss båda för givna.
Vad tar jag mer för givet? undrar jag och sätter på Spotify.
Lite Bob Dylan (kultur!) är aldrig fel:
Kult, kultur och musik ger knoppen vad den behöver när kroppen fått sitt. Att jag kan skaffa musiken själv är ytterligare en sak jag tagit för given.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar