Piggdrink i adventsstöket

En piggdrink i adventsstöket? Det var precis vad jag behövde idag.
Efter veckor av resande, sena kvällar och hårt arbete är jag trött.
Att det är kallt ute gör mig inte piggare.
Vill inte träna.
Vill inte gå ut.
Tänker krypa ner i soffan med en bok resten av dagen.
Inser att jag behöver något stärkande och uppiggande för att fixa adventsstöket. Inspirerad av gröna drinkar som bjöds av Hälsofrämjandet på Hälsomässan gjorde jag en egen idag.
I mixern tog jag:
en näve nysköljd bladpersilja med stjälkar och allt,
en näve nysköljd babyspenat,
2 dl vatten (hade inget kallt grönt te annars skulle jag tagit det)
1 tesked kokos fett (ekologiskt)
1 tesked honung (mors och fars ljunghonung)
och 1 tesked Krav rapsolja.
På med mixern. Liten smaktest och jag blev väldigt nöjd. En smaskig grön drink, dunderladdad med antioxidanter, en piggkick en novemberdag som denna.

Inget sötsug längre

Någonting har hänt med mig.
Jag har inget sötsug längre. Eller snarare, suget finns där, men när jag väl får sötsaken i munnen smakar det inte alls som jag minns det. Ta choklad, som jag älskade förr. Jag kunde lätt äta en 200 grams Marabou frukt och mandel som belöning en fredagskväll. Eller för att få energi att ta mig hem från jobbet. Nu tycker jag den är alldeles för söt och märkligt smaklös.
Färsk frukt, eller torkad är ju mycket godare.
Kanske beror min ändrade smaklust med att jag slutat med kaffet? Den ena drogen drar den andra i släptåg? Utan den ena (kaffet) släpper den andra (sötsaker) taget?

Läser undersökningen om hur mycket snabbmats och sötsaks reklam barnen utsätts för genom TV-reklamen.
"Ett barn mellan tre och tolv års ålder i Sverige möter i snitt ett 50-tal TV-reklaminslag varje vecka som gäller livsmedel. De livsmedel som dominerar under barnens TV-tider är i fallande ordning snabbmat, alkohol, choklad och godis."
Inte undra på att det blir krav och kris vid godishyllorna i affärerna ibland. Då gäller det att vi vuxna ligger på och snackar för den andra varan: Frukt och ett liv där snabbmat, choklad och godis ska undvikas.
En gerillarörelse. För inte vill du att ditt barn ska bli beroende av socker och snabba kickar?

Äpplechips

Vad gör man med en påse bedagade Signe Tillisch?
Inte äppelmos, eftersom det innebär massor av socker. Varför inte äppelchips? Fick idén förra vintern då jag saknade svenska äpplen och bara hittade besprutade från andra sidan jorden. Ville hitta ett sätt att bevara alla fantastiska svenska äpplen hela vintern. Russin, torkade vindruvor, äter jag hela året. Varför inte göra likadant med äpplen.
Sagt och gjort. Äpplena som jag fått från en trädgård i Bohuslän, skalades där det behövdes, men skivades sedan tunt som de var med kärnhus och allt. Jag lade dem på bakplåtspapper på en plåt med hål i och vips in i ugnen. Varmluften på och graderna under femtio. Tänkte på raw food folket som inte vill upphetta något mer än 40 grader. Tid tog det, men fin fina blev de.
Mina nya äpple chips.
Smaskiga att äta som mellanmål, eller bryta ner i müslin. Kanske blir de till och mer ett alternativ till popcorn en fredagskväll?

Pånyttfödd

Känner mig pånyttfödd.
Tre dagars resa till Brigthon i England har väckt mina livsandar.
Tror alltmer på dedär korta omväxlingarna i tillvaron. Jag springer numer korta turer på mina löpningar. Hellre än att det inte blir någon träning alls på grund av tidsbrist. Jag tar korta ledigheter. Hellre än att skjuta upp all avkoppling till en sommar då det bara regnar.
Min tripp till Brighton bekräftar min nya underbart-är-kort-filosofi. Dagarna bestod av promenader med guidande dotter som läser och arbetar där, god mat på flera av Brigthons många vegorestauranger, spaningar på lördagsmarknaden, Yerba mate på Marwoods finfina hemlika kafé.
Började söndagsmorgonen med en "brisk walk" längs Brigthons Hälsopromenad utmed havet.
Avslutade samma dag hemma i min egen säng.
Perfekt.
Tror på orden: Underbart är kort.

En slurk sommar i november?

Tänk den som finge ett styck överbliven sommardag nu i november.
Det skulle jag och min kropp gilla. En sån där stilla, solig och varm dag när inget särskilt väntar dig, utan du kan gå barfota ut i gräset och lukta på blommorna.
Halsen ömmar, kroppen känns svag och själen känslig: är höstens första förkylning på ingång?
Lyssnade på en engelsk forskare som studerar fiskar. Hon berättade att när de är sjuka äter de inget. De blir stilla, letargiska tills de är friska igen.
Känner mig som en sådan fisk, en som vill ligga stilla, dold av sjögräset, inte äta, bara vila tills dendär sjukan som lurar stuckit förbi. Blubb blubb.
Ska ta mig en liten promenad i morgonljuset och se om jag hittar en liten slurk sommar.

Ofta och kort

Hellre ofta och kort.
Än sällan och långt.
Jag pratar om löpning såklart.
Försöker muntra upp mig och tänka att kort är bra, också.
Har haft svårt att ta mig tid för löpning i november, då jag rest mycket.
En halvtimme går dock att få fatt i ibland.
Då plockar jag på mig löpardressen och springer en tre, eller fyra eller fem kilometer.
Hellre det än att banna mig för att jag inte kommer ut alls.

Vet du vart du är på väg?

Vet du vart du är på väg?
Är det dit du vill?
Jag brukar fråga mig själv det åtminstone två gånger per år. En gång när det är dags för sommarledigt. Och så vid denna tid, eller ibland lite senare efter jul sådär.
Frågan väcker eftertanke och förhoppningsvis en ny plan.
Eftersom eftertanke kräver lite lugn och ro, brukar jag fundera över frågorna på ett trevligt fik där de serverar gott grönt te. En fin anteckningsbok och en blyertspenna är sällskap.
Så sitter jag där så länge som det behövs och rannsakar mig själv.
Hur ser mitt liv ut?
På vad lägger jag min kraft? Är det något jag saknar? Är det något jag behöver mer av?
Hur ska jag få in det?
Ibland har jag bett en vän om hjälp att lyssna på mina funderingar. Då kan det vara lättare att ta sina idéer och mål mer på allvar. Vi lyssnar på varandra. Efter ett halvår kollar vi: Vad hände. Gjorde du som du ville?
Nu är jag i ett mellanläge. Vet inte vart jag är på väg, eller om det är dit jag vill.
Ska boka in en träff med mig själv snart.