Ge allt du har, skriver de i boken om pulsträning jag fått i min hand.
Ge allt man har? En läskig tanke att köra slut på sig. Har aldrig gjort det. Känner andra som tar i. De springer alltid på tid. De nästan spyr vid mål.
På tid kan jag springa. Det är kul att sporras lite lagom. Att bli överraskad. Hoppsan, det gick bra idag. Fast oftast vet jag såklart det ändå. Det känns i kroppen, att den är med en, att energin finns där. Som igår.
8:an i Delsjöterrängen gick fint, blev varm och go. Kände mig stark. Andningen, som bara fanns i ytliga andetag när jag började i maj förra året (2008), finns nu i djupare doser. Kroppen har lärt sig. Precis som min önskan var.
Men att ta i ännu mer, att pressa mig till mitt yttersta känns läskigt.
Skrämmande. Lubba på i den takt jag förmår precis idag är en sak, men att lägga upp en plan och förändra lunket till riktigt tufft spring är nåt annat. Är det jag? Vågar jag? Varför skrämmer det mig? Handlar det om att våga vidga sina gränser för den jag tror jag är? Är det den läskiga utmaningen?
2 kommentarer:
Pia, vilken inspiratör du är. Nu har jag också skapat en blogg.
Men inte bara det, du har dessutom inspirerat mig att reflektera över min kost och min motion.
Underbart fin blogg du har!
Tackar. Lycka till med din. Den ska jag minsann följa.
Skicka en kommentar